Jag ser ljuset!
Jag snackade ju om att få liv på den här bloggen för nån månad sen, ja ni såg ju hur det gick med det. Men just nu är mitt liv ganska rörigt, jag har mycket att fundera över och mycket att försöka glömma, föralltid. Sådant liv sådan blogg, eller?
När jag satt hemma hos farmor en dag och surplade på en kopp kaffe så började vi prata om vävning, en av hennes intressen genom tiderna. Farmor kom då på en rolig histora om en vännina som hade saknat sin favoritklänning, hon hade verkligen letat överallt, till en dag då hon till sin förvåning fick se att den hade blivit en färgrad i en matta! och det var precis då det slog mig: Min situation just nu!!
Den skulle exakt kunna liknas med att se sin favoritklänning invävd i en jävla matta, man kan se den och ta på den men den kommer aldrig komma tillbaka som den en gång var, hur mycket vilja du än har.
Sen kommer vi till fas två: Du måste försöka förtränga det som inträffat och försöka hitta någon ny som kan bli din favorit, du strosar och strosar, letar och letar, men inget duger, inget känns rätt. Den där klänningen var ju verkligen något speciellt, smärta, smärta smärta.
Sen kommer vi till fas tre: Så en vacker dag går du in i en butik och du ser en väldigt snygg klänning! Någon du verkligen känner att du skulle kunna tänka dig bära, nästan lika mycket som den förra, MEN så ser du prislappen och det var ett rent rån. Du bestämmer dig ändå för att slå till, chansen är nu och kommer troligtvis inte igen.
När man förlorar någon nära känner du dig genast som en nål i en höstack. Liten, ensam och övergiven, inget varar ju för gott sägs det men jag tycker ändå det är viktigt att gå egenom tre olika faser:
1. Inse att det som hänt har hänt
2. Sörj
3. Gå vidare genom att se nya möjligheter och våga ta nya chanser
När man börjar se ljuset kommer man kunna andas igen. Jag lovar.
Jag älskar att prata i metaforer, men jag vet inte om det är min grej.
