CAROLINE

Det är ett rent helvette ska jag tala om! För er som kommer med kommentarerna "gud vad avis jag är" "ska det inte bli skönt?", nej! sluta! man kommer nog aldrig ha så mycket ångest i ens liv som man har nu såhär innan, frågan är ju: vafan ska man göra efter? och dessa ständiga tjat om att plugga vidare eller skaffa heltidsjobb, men vart då? jag klurar som en gnu på det, varje dag jämt och ständigt, men kommer aldrig fram till något vettigt, jag har planer, men det ska ju också bli genomförda på ett bra sätt, jag måste sätta upp mål och sträva efter dem, men så fort jag tänker på studenten och vad jag ska göra efter blir det en knut i magen och jag får bara ångest, ångest ångest och ångest!
Jag vill inte bli den där svenssonflickan som bor hemma tills jag är 26 och har ett halvdant jobb och enbart har råd med lite kläder och mat, NEJ! jag vill betydligt mer än så. Jag vill kunna resa upptäcka världen, bo i lyxvilla med pool, kunna dricka champange till middag, äga värsta bilen och kunna göra vad jag vill utan att behöva tänka "jag har inte råd", ja någonting i den stilen ungefär, tror ni jag kommer lyckas? *host*.

Det är faktiskt en känsla jag aldrig haft förut, jag menar man är ju så van att få allt serverat som på ett litet silverfat, liksom gå i skolan och inte behöva tänka på något mer än plugget, nu ska man helt plötsligt ta tag i allt själv och försöka göra det bästa utav det,  jag är inte mogen för det, ännu.
Nu har jag bara suttit vid den här burken och tänkt, (nästan hela veckan faktiskt). Då och då har jag fått gråtattacker och uttryckt i något med stil med "WHYY GOD?! WHYY MEEEE??! och rivit mig i håret. Nej okej jag överdriver, men det är på håret, riktigt på håret.
Jag gillar inte att se saker på ett negativt sätt, och har aldrig gjort, men detta fall är ett undantag, det finns ingen annat sätt att tänka, inte för någon, eller? nej kunde väl förstå det.