Hrm..
Ibland måste man inse verkligheten och inte bara gå runt och låtsas att allt är bra.
Ibland måste man sluta lägga energi på något som inte ändå inte kommer leda någonstans.
Ibland måste man inse vad som verkligen är värt och sluta blunda för saker som händer.
Jag vet faktiskt inte vad felet är, varför folk bygger upp onödiga konflikter och skapar bråk bara för att, är det så att man har sådan ångest för sina egna handlingar att man måste belasta det på andra? Är det så att man inte kan stå för det man gjort?
Att inte ens kunna be om ett endaste förlåt, vart ligger ens samvete då?
Det är rätt läskigt hur personer kan förändras, hur det bara kan svartna för ögonen och det är som att en demon har tagit över deras kropp, som att man inte kan komma åt självaste personen. Som en levande människa med förnuftet någon annanstans.
Hur mycket skit ska man ta? Hur mycket ska man orka? det är en bra fråga. Jag tror inte jag orkar mer, trots att hjärtat svider och att det ligger en klump i magen så måste man ibland tänka vad som ger i längden, vad som verkligen är värt att slösa sin energi på.
Det är som att jag gjort allting, försökt med allt, tänkt på alla sätt, räddat ditt liv, eller ja.. försökt ialf. Jag skulle inte säga att jag behöver något tillbaka, men lite respons tycker jag att man automatiskt ger när man får något, helst i ord, ord betyder så mycket mer än vad man tror.
Jag vill inte ge upp, men nu finns det inget annat och göra. Du har stöt bort min vilja och kraften jag hade till att försöka hålla dig kvar vid mig. Varje gång du puttat ifrån mig är som en kniv i hjärtat, att inte få komma åt det man älskar.
Nu finns det bara en väg.
Jag är stark, och jag kommer gå vidare, bara att det är så sjukt jobbigt att släppa taget om en som stått en så nära, det är som att en del av mig försvinner och måste byggas upp igen, tiden får bygga upp det.
Synd att du inte ville kämpa.
MEN! Du kan inte uppskatta andra om du inte uppskattar dig själv först.
Thats the way it is..
