With your pillow tight.
Det är så sjukt när man är ensam hemma. Till en början är det skönt, underbart, mysigt och lite fridfullt, men när klockan börjar närma sig tio inser man hur ensam man egentligen är. När fönstrerna är kålsvarta, det knakar lite här och var, man inbillar sig lite ljud här och var, då... då börjar det bli creepy. Trots att dörrarna är låsta, alla lampor är tända, tvn är på så tar scenen ur en rejäl rysare över mitt sinne och jag blir nära på att skita på mig, helt ärligt.
Allt är som gjort för mig dessa två veckor, just för att jag är ensam, det är som något styrt upp allt från början.
1. Det har blåst kraftigt varje kväll/natt jag har vart själv, eh?
2. Jag går ner, det kommer skräckmusik från tvn, jag byter kanal, en skräckfilm visas, jag försöker byta kanal, kontrollen slinter ur min hand, eh? jag lyckas byta kanal, ljudet på kanalen är mega högt, jag hoppar till och måste sänka, men kanalen var tillslut godkänd.
3. Datan får tuppjuck och lever sitt egna liv när jag inte är berädd, eh?
4. Ibland hör man tvn precis som om den vore i samma rum, ibland låter det som den lika gärna kan vara av, eh?
Vilket musterium va?
Tänkte snart komma till den fas då mod krävs: Att släcka hela huset och gå och lägga sig! De värsta är ändå när man släckt hela undervåningen och så ska man ta sig uppför trappan, slutar alltid med att jag får damp och kutar upp på mitt rum och smäller igen dörren.
Då kommer det värsta: Mörkret och tystnaden, crap!
Ni kanske börjar haja varför jag inte sovit ensam 99% av de här veckorna..
